Johnny du och jag borde starta upp ett band, Låta det explodera i skyn, Det är svårt att inte gråta när jag tänker på oss två nu
Som att se en film om sina bästa vänner, precis så kändes det. Känn Ingen Sorg var fruktansvärd. Jag hade ont i magen och hjärtat och huvudet i hundratjugo minuter. Men det är så det blir när Håkans musik börjar spelas redan en sekund in i filmen. När Johnny, Eva och Lena blir till verklighet, när låttexter står klottrade längst betongväggar och när bron verkligen går ända till Rio. När man blir kär, igen, i Håkans musik.
Det är den vackraste film jag sett.