Som att se en film om sina bästa vänner, precis så kändes det. Känn Ingen Sorg var fruktansvärd. Jag hade ont i magen och hjärtat och huvudet i hundratjugo minuter. Men det är så det blir när Håkans musik börjar spelas redan en sekund in i filmen. När Johnny, Eva och Lena blir till verklighet, när låttexter står klottrade längst betongväggar och när bron verkligen går ända till Rio. När man blir kär, igen, i Håkans musik.
Det är den vackraste film jag sett.